Har raderat. Och raderat. Och raderat. HUR KAN MAILEN TA SÅ MYCKET PLATS? Jag har TIO mail sparade nu. Det går inte radera appen heller och att ta bort mailkontot från appen funkar inte.
Har fått höra ganska många gånger på sistone att jag borde ha den här längden på håret som jag har nu. Att jag absolut inte ska ha långt hår igen, att det här är det snyggaste mitt hår varit. Det är jättekul att folk tycker att jag passar så bra i den här frisyren, men jag VILL ju ha långt hår. JAG VILL. Jag trivs i håret jag har nu helt okej, men jag tycker det är så hiiiimla fint med långt hår. Och jag älskar att hålla på med håret (obs. Om jag vill.) Inte som nu när jag inte kan visa mig utan att fixa håret. Plattar jag inte ser jag ut som en golvmopp, på riktigt. För det första sliter det massor att platta, för det andra är det jävligt tradigt. Sen är det även tråkigt att se likadan ut i håret varje dag för att man inte kan göra någon frisyr; det är ju en frisyr i sig.
Följer ju en kändis-frisör på Instagram och hon la nyligen upp en bild på Jennifer Morrison (som för övrigt är sjukt foxy). Hon har ofta någon typ av fläta i håret. Blir så sugen, det är olidligt.
Varför är en festival i Holland som Diddi ska på och där Paolo uppträder, samma vecka som jag kanske ska iväg på solsemester med Bachan? (Som för övrigt tydligen kostar en förmögenhet)
På en dag där man valde att inte fixa sig ALLS innan man åkte till jobbet, där man jobbat i smuts hela dagen och är sådär lagom fräsch just nu. Varför ska man stöta på en gammal klasskompis som både är snygg, fräsch och luktar gott.
Idag är jag och universum inte lika överens som vi var igår. Men i lördags var mitt hår fint, så här får ni en selfie.
När man har sina bästa personer utspridda över inte bara Sverige utan hela världen är känslan av saknad en del av vardagen. Men ska jag vara ärlig blir det tillslut ofta mer att man VET att man saknar personerna än att man aktivt går omkring och känner känslan. Så när man får någon typ av interaktion med personerna blir det som ett slag i magen, i vissa fall för att man inser hur stor saknaden varit och i vissa fall för att man inser hur stor saknaden faktiskt är.
Igår umgicks jag med Ewe eftermiddag/kväll. Mådde så ofantligt bra, gick omkring och kände mig tacksam till universum som gett mig en sån vän.
Idag skypeade jag med Nico. Bara att höra hennes röst ger mig en varm känsla i hela kroppen. Saknaden blev extremt påtaglig. Vi pratade om mina och Ewes planer att hälsa på henne, och tog ett steg framåt i planerna.
Jag vill passa på att tacka universum än en gång för att jag haft turen att få de vännerna jag har. De är förjävla bra.
Idag på jobbet satt jag och Agnes och la upp schema för sommaren baserat på en lista med saker vi ska göra. Inte. En. Enda. Dag. Ledigt. Minus helgerna såklart. Men måndag-fredag 8-17 fram till och med vecka 33. Bachan smsade mig och frågade om jag vill åka på solsemester med henne i slutet av augusti. Jag svarade att om vi inte åker till Kanada så följer jag med henne (blir ju ändå några tusen på vardera resa liksom). Efter lite eftertanke (och övertalning från Lotti) så säger jag fuck pengar och planerar nu in solsemester med Bachan, oavsett om jag ska till Kanada eller inte.
Jaha. Då har man legat hemma, dunderförkyld, ända sen i söndags. Åkte till Theza i lördags och sov där, och i söndags åkte vi med Ludvig och badade. Smartare saker har jag gjort, med tanke på att jag kände av förkylningen redan i fredags.
Har legat och kallsvettats och glömt att jag har ett luktsinne, men idag mår jag äntligen lite bättre så imorgon åker jag till jobbet igen.