kaptenisabelle.blogg.se

Ja det är ju några dagar sen vi kom hem från Palau. Resan dit var som väntat lång och jävlig, och resan hem också. Men oj vad det var värt det, skulle satt mig på flyget tillbaka imorgon om jag kunnat. 

 

På vägen hem pratade vi om vad som varit det bästa med resan. Vi var alla överens om att det var svårt att välja en grej. För min del handlade det dock inte direkt om upplevelserna (även om dom också var fantastiska). Alla mina alternativ handlar om dom små stunderna - att kunna säga "Välkommen hem" till Nico varje dag när hon kom hem från jobbet. Att vi alla fyra sov i samma rum, och att alla kvällar kändes som ett pyjamasparty. Att klia Nico på ryggen tills hon somnade i mitt knä. Att få bjuda hennes japanska pojkvän på svensk mat och försöka lära honom svenska ord, samtidigt som han försökte lära oss japanska. Att prata om kulturskillnader med hennes koreanska vän. Det är väl som Ewe sa, jag är inte så mycket för det äventyrliga. Det är mer det där andra, jag vet inte vad jag ska kalla det. Kan man säga att det är en form av kärlek? Inte för att det direkt är kärlek jag kände till Hikaru och SJ. Men en känsla av samhörighet kanske man snarare skulle kalla det? 

 

Och fina, fina Nico. Som kallas för Nikki där borta. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte kalla henne för det. För mig har hon varit Nico i 9 år. Nico, som har så mycket lustigheter för sig som jag alltid hånar men som jag sen alltid känner en vilja av att dras med i. Som typ chakra-balansering (vad nu det är). Meditation. Nico, som alltid tänjer på gränserna till vad man får (hon har nog inte betalat en tågbiljett eller bussbiljett i sitt liv). Nico, som är världens största tidsoptimist och driver mig till vansinne. Och Nico, som är den öppnaste människan jag känner. Som skrattar när hon är glad och gråter när hon är ledsen. Som jag saknar henne.